Brev från väverskan Greta Klein till hennes väninna, hattmakerskan Eva Schneider
Berättelser från Berlin. 7 dagar innan Sir Theodors fest
Kära Eva,
Jag vet att rörposten varit oberäknelig senaste tiden, men bara så du vet har jag nu skickat dig det skimrande lila tyget som du bad om. Hoppas det kommer fram och passar för din klients speciella hatt.
Men låt mig nu berätta om något mycket märkligt, som hände i går. Jag var bjuden på middag hemma hos Baron Jean-Marie Lefebvre IV, i hans storslagna våning nära Potsdamer Platz. Vi var ett tiotal gäster som bjöds på utsökt mat och kvällen började i lättsam och god anda.
Vi skvallrade lite om playboyen Max Hertz, som tydligen har kärleksrelationer med inte mindre än två av de galanta damerna i dansgruppen Penguins on Parade. Vi skrattade också glatt åt en väldigt stor morot, som baronen köpt på en marknad i Kreuzberg.
Men stämningen förändrades när den rumänska ambassadören, Sir Andrei Dumitrescu, visade upp en märkligt lysande grön kristall. Han förklarade att han fått kristallen från en vän, som nyligen hittat den i ett uråldrigt tempel i Peru. Kristallens mystiska sken – som enligt ambassadören tilltagit i styrka de senaste dagarna – fångade genast allas uppmärksamhet.
När den skickades runt bordet kände jag en svag vibration vid beröring, men det var när grevinnan Amélie de Valois tog i kristallen som kvällen tog en dramatisk vändning. Hennes ögon rullade då plötsligt bakåt, och hennes rörelsemönster förändrades. På en gammaldags franska började hon skrika om en komet, som skapat en revolution förra gången och kommer göra det igen. Hennes röst var fylld av panik och ångest, kännbar för alla i rummet.
I detta kritiska ögonblick steg Diplom-Ingenieur Günther Lizt fram. Av en händelse hade han med sig sin senaste uppfinning, en besynnerlig apparat som han sade kunde manipulera elektromagnetiska fält. Han riktade den mot grevinnan och tryckte på en knapp, varvid ett vinande ljud hördes och ett starkt ljus strålade ut. Grevinnan, fortfarande i greppet av den besatta personligheten, fortsatte yra, nu om hur alla normer är i upplösning och hur giljotinen väntade henne.
Efter några ögonblick började hon dock återvända till sitt normala jag. Hennes skrik avtog och blicken klarnade. Det var som om Lizts uppfinning hade brutit den hypnotiska förbindelsen som kristallen skapat med den osaliga anden.
Efteråt var vi alla fyllda av förundran och frågor. Inte ens Baron Lefebvre, som vanligtvis aldrig tvivlar på något, visste vad han skulle säga. Var det en psykologisk illusion, eller hade vi bevittnat något verkligt övernaturligt? Frågorna ekade i rummet.
Jag vet inte vad jag ska göra av detta. Jag borde kanske ha blivit rädd, men jag känner mig snarare upphetsad och inspirerad.
Din vän,
Greta
P.S. Ska du också gå på Marta Ivanovs hemliga konsert?